Färgrevolutionerna och Iran
2009-07-04 – 17:07
Den serbiska rörelsen Otpor!s (sv: Motstånd!) symbol, vilken återanvändes flera år senare av Kmara i Georgien, Oborona i Ryssland och flera. Dessa organisationer är dock långt bättre organiserade än människorna i Iran.
Vi som med stort intresse följde de så kallade färgrevolutionerna — Georgien 2003, Ukraina 2004, Kirgizistan 2006 osv — ser likheterna med det som händer i Iran. I Iran har man valt den diplomatiska och oklanderliga gröna färgen, vilken också är islams färg, som kännetecken. Att man demonstrerar i en gemensam färg är dock inte det som är avgörande.
Det som utmärker dessa färgrevolutioner är att de är folkligt förankrade resningar för demokratiska och liberala värden mot envälde, korruption och otillräcklig social utveckling. Färgrevolutionerna hade sin början i postsovjetiska stater och har regeringsbyte som mål. Teknikutvecklingen har också underlättat revolutionerna, med mobiltelefonnäten och Internet. Kommunikation — och pr – är mycket viktigt för färgrevolutionerna. Men det kanske främsta och tacksamma kännetecknet är att denna typ av revolution inte skall använda våld.
Något som skiljer färgrevolutionerna från upproret i Iran är att situationen i Iran är mycket mer spontan än de välorganiserade, ideologiska revolutionerna i tex Georgien och Ukraina där ungdomsorganisationer, inspirerade av tex den serbiska ungdomsrörelsen Otpor! och tänkare som Gene Sharp, samordnade professionella demonstrationer.
Det finns ett underligt motsatsförhållande i att demonstranterna i Iran riskerar sina liv för den yrvakne reformisten Mir-Hossein Mousavi. I själva verket deltog han i den islamska revolutionen 1979 och blev en del av eliten i det iranska statsetablissemanget (se bl a Foreign Policy). Motsatsen mellan detta och att demonstranterna också skriker efter demokrati och frihet är påfallande. Svaret ligger antagligen i att de antagligen hoppas på Mousavi som ett första steg i krypande förändringar.
Resultaten är också starka skiljetecken mellan färgrevolutionerna och Iran. I Tehran och Qom uteblir den stora omvälvningen. Den iranska apparaten är antagligen ännu tillräckligt stark och enad. Det bästa världen kan hoppas på för tillfället är som sagt första steget i en serie av krypande förändringar och att det sker så fredligt som möjligt.