När man läser att jag vill begränsa den svenska vapenexporten så kan man kanske luras att tro att jag skulle vara för neutralitetsprincipen eller kanske för alliansfrihet. Men så är inte fallet. Sveriges neutralitet och alliansfrihet har visat sig vara dålig av flera skäl:

• Sveriges neutralitet och princip om självförsörjning drev fram att vi blev en av världens största producenter av vapen. Det dras vi med än idag, med skillnaden att producenterna ställt om till export. Detta är ett mycket tveksamt sätt att verka för världsfred, milt sagt.
• När någon part uppenbart förgriper sig på den andra kan det knappast vara särskilt ärovördigt att ställa sig neutral. 1900-talet har präglats av två mörkerkrafter (nazisterna och kommunisterna) som kunde ha tagit över vår planet och människans frihet, vore det inte för att någon agerade.
• Neutraliteten var en chimär, vilket syns i bl.a. Säkerhetspolitiska utredningen (SOU 2002:108).

Därmed inte sagt att vi borde gå med i Nato, för det borde vi inte. Associationsformen Partnerskap för fred räcker gott och väl för interoperabilitet och effektivitet under FN-missioner. Med Partnerskap för fred slipper Sverige också underkasta sig grupptrycket från Natos större aktörer samt den kniviga sits som kan uppstå i kombinationen av större aktörers vilda äventyr och kollektiva försvarsgarantier. Det finns förövrigt andra adekvata allianser, som den europeiska.