SD: “En etniskt enhetlig skola”

Roland Gustafsson (SD)
Kommunfullmäktigeledamot Roland Gustafsons (SD) svar på frågan “Hur ska skolan se ut i framtidens Haninge?” i Magasin Haninge i maj 2014.

Den senaste tiden har jag läst om hur en fd rasistpartiledare i Frankrike kan tänka sig att lösa “Europas invandringsproblem” med Ebolaviruset, hur Sverigedemokraterna använder fattiga tiggare som syndabockar och senast igår att en lokalpolitiker i min egen kommun vill dela skolan mellan “svenskar” och “invandrare”, en så kallat “etniskt enhetlig skola”. De som vill det här firar nu framgångarna i helgens val och har mer makt att genomföra det de vill. Jag tycker det är så obehagligt. Det känns inpå skinnet eftersom att det är mina bekanta, kollegor, släkt och vänner de talar om. Folk jag jobbar tillsammans med, tränar och har kul med, och folk jag pratar med när jag behöver stöd och råd. När rasisterna talar vill de ta ifrån mig de jag litar på, de som hjälper mig och i vissa fall de jag älskar. Jag är lika arg nu som när ett gäng i skolan kallade min son för “kackerlackan”. Då förklarade jag omsorgsfullt att de inte fick mobba min son, hur allvarligt det var och att jag kommer att kolla att det aldrig mer sker. Det fungerade. Precis som min styvfar gjorde när min äldre halvbror var illa ute. Min styvfar gick ut på fotbollsplanen, tog tag i kvarterets egen lilla Hitler och lyfte upp honom i kragen. Sakta förklarade han att det var slut på mobbandet nu, tittade honom djupt i ögonen och ställde sedan tillbaka honom på marken. Det fungerade också. Man måste ta tag i sånt här. Vi får inte låta det ske. Jag vill inte vara den som såg det hända, men inget gjorde. Det är så otroligt viktigt att vi andra som varken behöver utstå att blir korrigerade med Ebola, bli förbjudna att vistas i landet eller på grund av färg på kroppen förpassas till en skola för barn med “marginella kunskaper” står upp tillsammans med våra bekanta, vänner och älskade.

“History will have to record that the greatest tragedy of this period of social transition was not the strident clamor of the bad people, but the appalling silence of the good people” — Martin Luther King

Debatten med SD i kommunfullmäktige

Igår måndag debatterade jag och andra mot SD i kommunfullmäktige i Haninge. Vad jag sa var en del av det som står här. Det gällde ett seminarium som Antirasismgruppen (ARG) i Haninge ordnat. Sammankallande för den gruppen är John Glas (FP), och det var därför jag halkade in på detta. John och jag diskuterade SD:s interpellation som ojade sig över detta hemska seminarium.

Vi bestämde oss för att skriva en gemensam insändare till lokaltidningen och jag tog debatten i kommunfullmäktige. Insändaren gjorde att lokaltidningen Mitt i Haninge istället bestämde sig för att skriva på redaktionell plats om händelserna. Tyvärr fick John, som blev intervjuad, inte komma med i tidningen och tyvärr framkom inte all vår kritik mot deras interpellation och agerande.

Vi bygger vårt resonemang på att SD:s egentliga problem är att de inte tycker om att ARG tillsammans med Expo drar upp den svenska rasismens historia, där SD har sin givna plats. Andra partier har växt fram på principer som allmän rösträtt, förbättrande av arbetarnas villkor eller kyrklig gemenskap och moral. Någon sådan historia har inte Sverigedemokraterna. Deras bärande tanke har sedan börja varit rädsla och hat gentemot människor som kommer från andra länder. Om det ska vi berätta, och har SD problem med det så låt dem ha det.

Erik Ullenhag på DN debatt

Jag blev alldeles stolt över partikollegan och integrationsministern Erik Ullenhags DN debatt-artikel igår. Han väljer precis rätt ord som representant för Sveriges regering, för liberalismen i Sverige och för Folkpartiet för att stävja den obefogade misstron mot muslimer. Jag känner stolthet för att han skiljer Sveriges statsledning från de regeringar i Europa som vikt sig för främlingsfientlighet och populism. Och inte minst för att Erik inte bara sopar ut misstron mot muslimer utan även borstar bort det sista smutsiga minnet av Folkpartiets utsparkade partisekreterare Johan Jakobsson.

Sverigedemokrater, Sverigedemokrater, Sverigedemokrater

Sverigedemokrater, Sverigedemokrater, Sverigedemokrater. Mycket snack för så pass dåliga idéer, skulle jag vilja säga. Men de orden räcker förstås inte för att hålla dessa herrar borta från makten i Sverige. Alla är förstås rädda för att de ska komma in i riksdagen om ett år. Och visst finns det en risk.

Vad skulle det innebära om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen? Om mandatfördelningen blir olycklig skulle det kunna ge dem en vågmästarroll. Vad det i själva verket betyder är att de får mer makt än vad de borde ha med hänsyn till andelen röster de fått. Risken finns alltså att Sverige får ett större stänk av “nationalistisk politik”, “befolkningsmässigt homogent samhälle” och “principen om en stat, en nation” än vi först befarade. Citaten i detta stycke är ordagrant hämtade från Sverigedemokraternas hemsida och principprogram. Kusligt!

Som Lena Sundström sagt så sätter de främlingsfientliga partierna, som tex Dansk Folkeparti, Front National och Vlaams Belang, sin prägel på hur människor tänker och hur de agerar mot varandra. Mentaliteten hos folket präglas av den rådande politiken. På sina håll ute i Europa har “problemformuleringen” styrts mot mer rädsla inför och misstroende mot medmänniskor. Detta utöver att de fått lagar som gör livet surt för människor av utländsk härkomst. Givetvis kan det gå så även i Sverige.

På Haningedagen förra helgen hade jag nöjet att debattera med tre Sverigedemokrater. Ja, nöje. För det är med en känsla av glädje jag ser de yngre Sverigedemokraterna börja tvivla på sina äldre, mer slipade ledare. Dessa människor får inte stå oemotsagda. De får heller inte framstå som några martyrer, för synd om dem, det är det inte. Samtidigt får de inte vinna någon legitimitet. I varje samtal ska det framgå att vi talar med dem, men att vi aldrig kan godta deras idéer om att man utifrån en människas utseende eller härkomst kan avgöra att denna är en sämre människa.