• http://www.svenskafreds.se/press/20091105.shtml
• http://svenskafreds.wordpress.com/2009/11/05/slapp-arbi-omedelbart/

Mannen som försvunnit är aktiv i föreningen Tjetjeniens mödrar, vilka ger efterlevande från krigen juridisk och social hjälp. Det är verkligen tragiskt att rättvisan fortfarande inte fungerar i Tjetjenien. Det är en korrupt delrepublik och ansvaret för det ligger hos den ryska regeringen.

Flera kvalificerade analytiker har visat sig haft fel om Tjetjenien vad gäller uppgifter om vad som hänt. Det återstår fortfarande en stor uppgift som åligger våra historiker, att reda ut vad som egentligen hände i Tjetjenien. Allt detta illustrerar ett känt faktum: sanningen är krigets första offer.

All denna pessimism betyder dock inte att man bör låta bli att följa utvecklingen i krig och väpnade konflikter. Sedan Youtube blivit stort och fler tvbolag har webbtv har tillgången på utländska nyhetsreportage och dokumentärer blivit allt bättre. BBCs program Witness visade dokumentären Chechen Fighters om den tjetjenska gerillans sentida tillstånd, vilken någon spelat in. Utmärkta Witness har också dokumentären The Lost Children of Chechnya om läkaren Hassan Bajev som under många år och fortfarande behandlar krigets offer på båda sidor.

BBC Fours dokumentär The Smell of Paradise är en ytterst intressant dokumentär om talibaner och mulla Omar — och framför allt den tjetjenska länken till Afghanistan. Trots att jag läst mycket om Tjetjenien och följt konflikten i många år är detta fortfarande dimmigt område. Denna dokumentär har en lång intervju med Selimsjan Jandarbijev som efterträddes av Aslan Mashadov 1997 i det som kan kallas Tjetjeniens enda demokratiska val.

Efter det fanns inte mycket offentlig information att tillgå kring Jandarbijev. Hans huvudsakliga sysselsättning blev att, med bas i Qatar, hålla kontakten med och samla in pengar från sympatisörer i gulfstaterna till gerillan i hemlandet. För detta mördades Jandarbijev år 2005 av den ryska säkerhetstjänsten. I denna dokumentär framkom viktig information om kontakterna med extremister i Afghanistan, som åtminstone inte jag hört förr.

Det kaukasiska lackmustestet: konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i august i 2008

http://www.silkroadstudies.org/new/docs/silkroadpapers/0808Georgia-PP.pdf

När jag diskuterar Vladimir Putin och hans år vid makten med ryssar förstår de oftast till en början inte min kritik just på grund av ovannämnda anledningar. Varför oroa sig över bristen på och motarbetandet av politisk opposition? Det är då jag slår till med argumentet:

Ok. Putin är framgångsrik. Han ger er stabilitet och ekonomisk utveckling. Ni kan känna er stolta över Ryssland igen. Men ni ser också hur han har koncentrerat makten kring sig och begränsat framväxten av politiska alternativ. Vad händer om fel person tar över vid makten? Vad händer om en riktig despot tar över denna vidsträckta kontroll över medierna, domstolarna, staten och de stora företagen? Det stabila systemet blev då genast mycket instabilt. Bara en välfungerande demokrati är tillräckligt stabil för att folket ska vara skyddade mot sådana despoter. Låt oss hoppas att någon despot inte lyckas manövrera ut Putin och Medvedev.

Rysslands president Medvedev målar upp bilden av att behöva skydda ryska medborgare (nya som gamla) i dessa områden. Till viss del stämmer beskrivningen. Men Ryssland borde samtidigt oroa sig för de över 100 000 nya internflyktingarna, varav de flesta georgier. Man bör även kräva ett stopp på försäljning av hus i Abchazien sin tillhör tidigare fördrivna georgier.

Det är befogat att anklaga den ryska ledningen i dessa dagar. Men missa inte att ge Ryssland rätt då de har rätt. Kategoriskt fördömande får Ryssland att känna sig missförstådda och självtillräckliga. Jag ska försöka, och lämnar över ordet till ICG:

“Current rhetoric in Moscow and Western capitals is eerily reminiscent of the Cold War and will do nothing to resolve the crisis on the ground in Georgia or repair the damage done to European security”, says Crisis Group President Gareth Evans. “The West needs to address Russia’s behaviour not by isolating Moscow, but by engaging it in a way that is both hard-headed and conditional.”

By the way, I didn’t realise this until now, but I actually traveled the Georgian Military Road this summer.

The Georgian Military Road as seen through a marshrutka window this summer.

Bilden föreställer ryska soldater i Sydossetien. Foto: BBC/AP.

Nu när ett fredsavtal, snabbt ihopkastad under ledning av Frankrikes president, skrivits under kan man väl åtminstone pusta ut en stund? Både Rysslands och Georgiens trupper skall dra sig tillbaka till sina ursprungliga positioner, vilket för Rysslands del till viss del betyder Abchazien i Georgien. Jag är inte övertygad om att detta är slutet på den väpnade konflikten.

Den som vill ha en summering av händelserna dag för dag kan läsa det hos BBC. Det finns förstås hur mycket som helst att läsa om bakgrunden till konflikterna om Abchazien och Sydossetien, som varit aktiva sedan Sovjetunionens fall, eller åren innan. Jag hittade en pärla hos Central Asia-Caucasus Institute i form av en ljudupptagning av tal från 22 april av Georgiens utrikesminister David Bakradze, en amerikansk representant och analytiker.

Jag skall erkänna att jag förvisso följt konflikten noggrant, men att den ryska sidan fått komma till tals i mindre utsträckning i västerländska media. I Ryssland är bevakningen förstås än värre, som en följd av statskontrollerade media. Tyvärr kan dock konstateras att Georgien är lika dåliga kålsupare då man stängde av vidaresändning av rysk tv och även skall ha blockerat ryska webbplatser. I krig vill man förstås kontrollera även informationsgivningen.

Min rekommendationer om bloggar är gruppbloggen www.ryskmosaik.net med svenska Rysslandskännare och -entusiaster. Se även den internationella Global Voices bevakning av konflikten. För att ge ett alternativ perspektiv kan jag väl nämna Peter Lavelle, som antagligen kommer följa upp konfliken med välformulerade kommentarer som skiljer sig från västs uppfattning.