När man läser att jag vill begränsa den svenska vapenexporten så kan man kanske luras att tro att jag skulle vara för neutralitetsprincipen eller kanske för alliansfrihet. Men så är inte fallet. Sveriges neutralitet och alliansfrihet har visat sig vara dålig av flera skäl:

• Sveriges neutralitet och princip om självförsörjning drev fram att vi blev en av världens största producenter av vapen. Det dras vi med än idag, med skillnaden att producenterna ställt om till export. Detta är ett mycket tveksamt sätt att verka för världsfred, milt sagt.
• När någon part uppenbart förgriper sig på den andra kan det knappast vara särskilt ärovördigt att ställa sig neutral. 1900-talet har präglats av två mörkerkrafter (nazisterna och kommunisterna) som kunde ha tagit över vår planet och människans frihet, vore det inte för att någon agerade.
• Neutraliteten var en chimär, vilket syns i bl.a. Säkerhetspolitiska utredningen (SOU 2002:108).

Därmed inte sagt att vi borde gå med i Nato, för det borde vi inte. Associationsformen Partnerskap för fred räcker gott och väl för interoperabilitet och effektivitet under FN-missioner. Med Partnerskap för fred slipper Sverige också underkasta sig grupptrycket från Natos större aktörer samt den kniviga sits som kan uppstå i kombinationen av större aktörers vilda äventyr och kollektiva försvarsgarantier. Det finns förövrigt andra adekvata allianser, som den europeiska.

Claes Arvidsson förbluffade när han avfärdade anklagelser om att den svenska vapenhandeln skulle vara präglad av korruption. Skandaler som JAS-affärer med Tjeckien till trots, då man mutade tjeckiska politiker. Det var också intressant att han som egenuttalat starkaste motivering för den svenska vapenexporten satte säkerhetspolitiken och förhållandet till stater som USA, utan att egentligen kunna förklara annat än i svävande och otydliga ordalag vad det egentligen innebär. Jens Eriksson från UD föreföll pliktskyldig när han försvarade Sveriges handlande.

Håkan Mårtensson tog upp många problem med vapenhandeln, såsom att slutanvändarna av svenska vapen i många fall varit helt andra än de man ursprungligen slutit avtal med och att mindre bemedlade länders regeringar tillåts köpa vapen av svenska företag för betydande summor när de istället kanske borde bygga upp sina länder. Sist men inte minst Peter Eriksson och Miljöpartiet är en trogen och stark röst för en restriktiv vapenexport. I bakfickan hade han trumfkortet att MP lyckats förhandla sig till ett demokratikriterium i riktlinjerna för vapenexporten i förhandlingarna inför ett eventuellt regeringsbildande, vilket måste ses som bra.

Imorgon 10 december kommer Svenska Freds att ha en debattartikel i Sydsvenskan för att ordentligt presentera de starkt glädjande siffrorna om vad svenska folket tycker om vapenexporten. Från och med imorgon får vapenexportmotståndet en mycket starkare plattform att stå på. Vår sak har svenska folkets stöd.

Nedan följer lite bilder jag tog från debatten i ABF-huset i Stockholm.

Håkan Mårtensson, generalsekreterare för Kristna fredsrörelsen, och Jens Eriksson från Utrikesdepartementet.

Peter Eriksson (MP)

Anders Birgersson, ansvarig utgivare för Re:public Service

Panelen.