Rapport från Afghanistan

Krig.
Krig.

Jag har just kommit tillbaka från en resa till Afghanistan med kollegorna Anna Ek och Siavash Golzadeh i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Det är så många jag vill nämna när jag skriver en sådan här text.

I Kabul var det kamouflage, murar och automatvapen överallt, rigorösa säkerhetskontroller och anekdoter om attentat. Det stämmer väl också med den bild man fått genom media. Men detta till trots har vi träffat så många intelligenta hjärnor kopplade till goda hjärtan att man inte kan fatta det. Nu ska jag berätta om några av dem.

 

SAK

Kabul från ett tak.
Kabul från ett tak.

Svenska Afghanistankommittén (SAK) har fungerat som Afghanistans sjukvårdsväsende. Det råder ingen tvekan om att Afghanistan har varit och ännu är en dysfunktionell stat. Där staten inte kunnat leverera ens primärvård har SAK fyllt den uppgiften.

Av 34 provinser har SAK idag det övergripande sjukvårdsansvaret i fyra, vilket snart reduceras två. Det är väl iofs bra att staten tar över ansvaret, och jag hoppas att kan erbjuda en god vård. När SAK drar sig ur överlämnas sjukhusbyggnader, utrustning och personal till myndigheterna och SAK övergår till att agera rådgivare.

Idag har SAK c:a 8 000 anställda — varav den stora majoriteten är afghaner — och SAK gör mycket annat, utöver sjukvård. Man bedriver t.ex. ett omfattande skolväsende. Som en del av utbildningen försöker man förmedla en rättighetsuppfattning med islam som argument. Till skillnad från avlägsna dokument som FNs deklaration för de mänskliga rättigheterna använder man den livskod som redan är etablerad.

Vi träffade biträdande chef för implementation, Dr Khalid, som utformat SAKs strategi på detta område. Han säger att SAKs “rights based approach” med framgång förmedlar mänskliga rättigheter och demokrati med hjälp av koranen och profetens ord. Det gäller att peka på de passager som stödjer ens syn och då vinner man acceptans.

I islam finns t.ex. uppmaningen till välgörenhet — zakat — som en av fyra pelare. T.ex. resonerar Dr Kahlid så att då man ska se zakat som ett obligatorium är det givaren av zakat som ska vara tacksam, och inte mottagaren — man befrias ju från obligatoriet.

 

Fredsråden

Tillsammans med den afghanska organisationen Cooperation for Peace and Unity (CPAU) genomförde vi en tvådagars workshop på deras huvudkontor i Kabul. Jag var dock glad att vi inte bara fick några centrala tjänstemän att delta, utan även fem förhandlingsledare från provinser som Kandahar och Kunduz. Det vi från vår sida förmedlade var ämnena kommunikation, lokal demokrati och utbyte med ideella organisationer. Tanken var inte att trycka på dem något, utan att låta dem applicera det de kan ha användning för. Utöver detta slutfördes också vårt gemensamma arbete med att revidera CPAUs utbildningsmanualer för fredsförhandlingar.

CPAUs förhandlare kan medla mellan eller inom familjer där det finns en tvist om t.ex. ägande av land, hedersrelaterade tivster eller eskalerade vendettor som började som något litet och obetydligt. Målet är hela tiden att nå en fredlig lösning utan våld. Fredsråd har i olika former funnits i Afghanistan i hundratals år.

Det påstods att av rättstvistern i Afghanistan är det c:a 80 % som hanteras av det informella rättssystemet. Det låter sannolikt då det informella ordningarna med t.ex. jirga och fredsråd dels är etablerade sedan länge, men också för att det formella rättssystemet är så korrumperat. CPAU deltar i s.k. linkage meetings med rättssystemet för att försöka formlisera processen att hänvisa mål från det formella systemet till fredsråd.

Då fredsråd är ett mycket gammalt fenomen är CPAU är inte på något sätt upphovet till företeelsen, men man har etablerat eller återinstiftat runt 1 000 råd runtom i Afghanistan. Man har också kvinnoråd, som hanterar sådant som våld mot kvinnor och arvsrätt. I samband med CPAUs fredsarbetet har ungefär 30 000 pojkar och närmare 20 000 flickor mottagit någon form av utbildning från organisationen.

 

Fler möten

Green Village.
Johan och jag i Green Village.

Vi besökte också Johan Chytraeus, som arbetar som rådgivare inom mänskliga rättigheter. Han är utsänd av EUPOL och råden ger han till den afghanska polisen. Man skulle kunna sammanfatta hans jobb med att han förklarar för dem varför de inte får tortera. Det var intressant men något deppigt att höra hur afghanska häkten fungerar. Uppenbart sitter det många där i många år utan rättegång och — i många fall — för förhållandevis obetydliga brott såsom snatteri.

Johan har sin bas strax utanför Kabul, på vägen mot Jalalabad, i något som heter Green Village. Det är en amerikansk militärbas där också andra tillåts husera, såsom EUPOL. Säkerheten där är den absolut mest rigorösa jag upplevt någon gång. Det gick en kall kår genom kroppen när gurkhasoldaterna kallade in mig bakom stålporten för att inte stå där i fritt skottläge. Sen passerade man genom slussar, man redogjorde för sitt förhandsbokade möte o.s.v. Säkerheten är iofs väl motiverad med tanke på att talibaner en månad innan sprängt upp den enorma muren och tagit sig in på parkeringen innanför innan de blev dödade.

Sia i fredskollektivet.
Sia och Anna på besök hos ett fredskollektiv.

Vi besökte också ett fredskollektiv där man har spridda aktiviteter såsom att stödja fattiga människor i Kabul och olika former av fredlig konflikthantering. Andra intressanta utbyten var med journalister från Wall Street Journal. Listan på klipska hjärnor och goda hjärtan kan göras längre, och det framgår ganska tydligt att det är dessa intellektuella afghaner som axlar den enorma uppgiften att bygga det här landet, som jag hoppas får en framtid i fred.

Carl Gustaf i Syrien

FARC-gerillan, Burmas armé och nu syriska rebeller. Svenska anti-tank-vapen är populära även där inget tillstånd finns. Exporterar man vapen i sån omfattning som Sverige gör så får man räkna med att de kommer att smugglas vidare, säljas på svarta marknaden och hamna i otillåtna händer. Även *med* tillstånd kan man fråga sig vad Sverige håller på med när man exporterat granatgevär Carl Gustaf till ett 40-tal länder och fler genom licenstillverkningen. Kära hemland och regering, vänligen hitta bättre sätt att bidra till fred i världen i framtiden.

TV4: //www.tv4.se/nyheterna/klipp/nyheterna-2200-2294638

Undrar förresten hur smickrande det egentligen känns att ha ett sånt här vapen uppkallat efter sig.

Då Ryssland stänger demokratin, bör vi vrida kranen åt andra hållet

Idag skriver Östgruppens Martin Uggla och Svenska Freds Anna Ek på SvD Brännpunkt om hur motarbetade människorättsorganisationerna är i Ryssland och om vikten av att öka biståndet dit.

Jag har själv med SILC och ryska vänner i första person sett och hört hur det blir svårare och svårare att verka som fristående civil eller politisk organisation i Ryssland. En avslöjande detalj var nu i höst när vi skulle till S:t Petersburg och hade stora problem att få visum för att en politisk organisation inte längre får var inbjudande part. Det är ett av många små steg på Rysslands krypande väg mot ett stängt och kontrollerat samhälle utan plats för opposition och fria aktörer.

Därför är det nu extra viktigt att Sverige stödjer demokrater och människorättsorganisationer i Ryssland — i offentliga uttalanden och i demokratibistånd. Det här är också i linje med Folkpartiets landsmötesbeslut, tack vare SILC:s generalsekreterare Martin Ängeby. Som Martin brukar säga: “Utan demokrater, ingen demokrati”.

Om du funderar på vad demokratibiståndet går till kan jag svara på det med några exempel i min närhet: Svenska Freds stödjer sedan många år de tjetjenska soldatmödrarnas arbete mot den omfattande penalism och svåra förhållanden som råder inom den ryska armén (mer här). SILC samarbetar med det ryska liberala partiet Jabloko och andra icke-statliga organisationer genom t.ex. seminarier och utbildningar (exempel här).

Det finns också en stark ideell del i detta, som att SILC t.ex. har arrangerat insamling till en brutalt misshandlad rysk journalist (mer här) och att lilla jag obetalt har organiserat delar av besök från Ryssland i Sverige. Min insats har bland annat innefattat att förevisa Haninge kommuns projekt och styrmetoder (mer här), men också så enkla saker som att ordna besök och handskakning med ledande svenska politiker. Det är jätteviktigt med deras stöd (livsförsäkringsexempel här).

Democracy Forum 2012 i S:t Petersburg: en NGO presenterar idéer för miljömedvetenhet och återvinning
Democracy Forum 2012 i S:t Petersburg: en fristående organisation (NGO) presenterar idéer för miljömedvetenhet och återvinning. Andra projekt som presenterades var t.ex. ideell rättshjälp för lågbemedlade, handikappanpassningar och HBTQ-rättigheter. Livsfarligt, enligt Putin.

Se även generalsekreterare Martin Ängebys presentation av SILC.

Råd till ett nyfött barn

RÅD TILL ETT NYFÖTT BARN
ANGÅENDE I VILKEN ORDNING DET BÖR SKAFFA SEJ SINA ÖVERTYGELSER
av Tage Danielsson

Innan du blir kapitalist
kommunist, monetarist
anarkist, marxist, fascist
terrorist, imperialist
socialist, syndikalist
eller rentav folkpartist
måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.
Alla -ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.

Tillägg 2017-03-31: Nu har Svenska Freds gåvokort med denna dikt. Se här!

Slipsen — ett statement

Jan-Erik Lövgrens slips
Jan-Erik Lövgrens slips.

Fredrik Quistbergh beskriver ISP:s vice-chef Jan-Erik Lövgrens mycket lustiga slipsbyte, som skedde när det skrevs i tidningen Re:public om hans tidigare pricksäkert moderiktiga slips (se bild). En slips är inte nödvändigtvis bara en slips — den är ett statement! Jan-Eriks statement visade sig antagligen vara lite opassande med tanke på hans opartiska roll i myndigheten som beviljar eller avslår vapenexport. Jag passar på att ta lite kred för detta scoop, som jag upptäckte 17 februari och tipsade vänner i Svenska Freds om. :)

Guldmedalj till Sverige!

En guldmedalj för skicklighet och ansvarskänsla.
En guldmedalj för skicklighet och ansvarskänsla.

Sverige är världsmästare i vapenexport. Vi är det land i världen som 2010 exporterade mest krigsmateriel, per person räknat.

Vad är det då vi exporterar? Ja, allt kommer vi inte att få veta, eftersom att mycket är hemligstämplat. Något avslöjade i alla fall ISP i ett pressmeddelande häromdagen:

“Under 2010 var det fortfarande JAS 39 Gripen till Sydafrika, stridsfordon 90 till Nederländerna och luftburen spaningsradar till Pakistan som gav utslag i statistiken. Nytt för 2010 var exporten av luftburen spaningsradar till Förenade Arabemiraten och Thailand.”

Bland de största affärerna var alltså JAS till Sydafrika, en affär omvittnat full av korruption, och Saab Microwave Systems radarsystem Erieye med tillhörande plan till Pakistan.

Tillstånd “bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”, står det i riksdagens riktlinjer för vapenexporten. Detta är tydligen ingenting man tycker sig behöva följa för Pakistan. Amnesty skriver hela tiden om brott mot mänskliga rättigheter i Pakistan. Det blir också tydligt i artiklar som Human Rights Watchs “Pakistan: A Year of Abuses” om året 2010.

Några av Saab 2000-planen har redan levererats till Pakistan och utgår från flygbasen Chaklala, i anslutning till den civila flygplatsen i Rawalpindi i närheten av Islamabad. Det är i landets norra del och nära till en latent konflikt med Indien i Jammu och Kashmir och ett fullskaligt krig i Federally administered tribal areas (FATA) och nordvästra gränsprovinserna (NWFP), på gränsen mot Afghanistan. Åt vilket håll flyger Saabplanen för att samla in radardata och avge målangivelser?

Läs Svenska Freds pressmeddelande och KRF.

Övervakning för hemmabruk respektive export

Sverige är verkligen bra på teknisk övervakning. Alla är väl vid det här laget i stora drag bekanta med FRA. Jag gillar egentligen FRA, det är bara när de ska “spana efter brottet, inte brottslingen”, som jag blir skakis. Dvs det där med att staten ska övervaka alla och envar. Skulle man inrikta sig på att tjyvlyssna på terroristceller, spioner eller organiserad brottslighet så skulle jag inte ha några problem med det.

Lite samma problem är det med ett annat svensk signalunder, f.d. Ericsson Microwaves, nu Saabs, radarsystem Erieye. Det var från början tänkt för rikets egna behov och kan ju vara alldeles på sin plats i rätt tillämpning. Men med storkunder som Pakistan och Saudiarabien blir man ju lite skakis igen. Pakistan som styrs av sin försvarsmakt och dess beryktade underrättelsetjänst ISI, vilka för hundrade gången i raden säger en sak till USA och gör en annan (dvs stödjer talibaner). Och Saudiarabien som, milt uttryckt, har några mil kvar på vägen till demokrati och har en fullständigt inkompetent och korrupt statsledning.

För några dagar sedan kunde man läsa hos SvD att Saab fått ännu en stororder (4,5 miljarder SEK) på Erieye, kringprodukter och -tjänster. Idag visade det sig (DN, Sydsvenskan) att radarsystem med tillhörande flygplan återigen ska gå till Saudiarabien. Jag hade svårt att acceptera att en svensk, i huvudsak liberal riksdagsmajoritet röstade igenom den s.k. FRA-lagen. Att en svensk, liberal regering förser icke-demokratiska länder med övervakningsutrustning känns även det, milt uttryckt, främmande.

Svenska Freds: pressmeddelande, blogg

Nytt svenskt rekord i vapenexport

Idag gav myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) ut statistiken för det gångna årets vapenexport. Det visar sig att det svenska exportvärdet vad gäller vapen slog nytt rekord, såhär i OS-tider. Detta konstaterar Svenska Freds ordförande Anna Ek, som tagit en närmare titt på statistiken. Aldrig tidigare har det tidigare “fredslandet” Sverige försett världen med så mycket vapen. Som tredje största beställare av svensk krigsmateriel hittar vi t.ex. Pakistan, en stat som begår grova brott mot mänskliga rättigheter. Detta trots att svenska folket otvivelaktigt motsätter sig detta.

De löpande besluten om export av krigsmateriel från Sverige ska tillåtas eller ej tas faktiskt inte av politiskt valda företrädare, utan av en myndighet med det intressanta namnet Inspektionen för strategiska produkter. Bara fall av “principiell betydelse” eller “särskild vikt” ska överlämnas till regeringen för avgörande. Det finns också parlamentarisk insyn i ISP genom Exportkontrollrådet. Detta sagt är det hur som helst regeringen som har ansvaret och makten att förändra, även om besluten i mångt och mycket har delegerats. Regeringen bör agera för att begränsa den svenska vapenexporten!

Ovan syns svenska, flygplansburna radarsystemet Saab Erieye, som nu tillåter Pakistan att bättre förbereda eller bedriva krig i indisk–pakistanska Kashmir.