Solvalla Swimrun 2017

Pallen på Solvalla Swimrun i herrkategorin. Foto: Solvalla Swimruns instagram.
Pallen på Solvalla Swimrun i herrkategorin. Foto: Solvalla Swimruns instagram.

Tomas Granberg och jag tog Tallinkbåten till Solvalla Swimrun utanför Espoo i Finland och lyckades ta hem andraplatsen till Sverige. Tävlingen utspelar sig i Noux nationalpark. Miljön är mycket lik de tekniska stigar på gränsen till obanat som vi är vana vid i Tyresta nationalpark och Paradiset, där både jag och Tomas lagt många träningstimmar. Jag älskar den här typen av natur och löpning. Det man tycker om att göra är det lättare att bli bra på. Särkilt i uthållighetsidrott där träningsvolym är så centralt.

All löpning och simning i naturreservaten här hemma tillät oss att utmana de bästa i Finland. Låt mig bara göra klart att de här människorna är mycket starkare atleter än vi, generellt sett. Att vi kunde konkurrera denna gång var för att vi är specialiserade i långdistansswimrun och i sån här terräng. Normalt sett ska vi inte vara något hot mot löpare som gör 2:24 på maraton eller har framskjutna placeringar på Norseman och VM i Ironman.

Tomas och jag lurpassar bakom de två finska lagen i täten. Foto: Tero Koski.

Hela första halvan av loppet såg ut som bilden ovan. Vi var 100 m bakom på löpningarna hela tiden och fick närmare kontakt under simningarna. När det var tät skog försvann de utom synhåll men vi visste att de inte var långt framför. Jag gör ofta så att jag bidar min tid hack i häl och väntar ut offret för att sedan gå på när de börjar bli trötta, som en hyena. På långa lopp är det bättre för oss att hålla en jämn fart och inte bedriva en sekundjakt förrän mot slutet. Det ska dock sägas att det är energieffektivt att simma i klunga om man är jämna i simningen, så jag förstår att tätlagen ville hålla ihop.

Vi simmar om och tar över andraplatsen. Foto: Tero Koski.

Och visst blev det så att avståndet plötsligt krympte och vi kunde simma om och gå upp som tvåa ur vattnet, som bilden ovan visar. Min känsla då var att eftersom att de simmade nästan lika snabbt som oss just där fastän vi simmat snabbare tidigare var denna simning förmodligen ansträngande för dem. Jag simmar mer på muskler än frekvens och med låg puls vid uppstigning var chanserna att omedelbart skapa en lucka alltså beräknade som goda. Laget i ledning hade dock dragit ifrån oss andra strax innan.

Andreas Ribbefjord och Tomas Granberg. Solvalla Swimrun 2017. Foto: Tero Koski.
Jag och Tomas öser på. Foto: Tero Koski.

Vi höll en kontrollerad fart större delen av loppet. Redan i början hände nämligen något underligt. På första simningen kände jag att jag utan stor ansträngning kunde gå upp i ledning. Men när jag steg upp på land såg jag att Tomas inte hängt med. Det förbryllade mig för han brukar orka hänga på. Vi tog fram linan och fortsatte sammanlänkade under resten av tävlingen. Tomas varnande om att han hade en dålig dag, att han skulle behöva “gräva djupt” och att jag skulle behöva dra mot slutet. Farten var inte anmärkningsvärt hög och vi var bara 4 km in i tävlingen så jag blev lite orolig över honom.

Jakten på ledningen. Foto: Tero Koski.
Jakten på ledningen. Foto: Tero Koski.

Det blev inte så farligt som jag befarade. Tomas lät mer avslappnad i andningen längre in i loppet så jag var inte så orolig över honom. Han simmade inte som han brukar men orkade hålla farten i löpningen. När det var runt 5 km kvar var det dags att sätta igång med jakten på ettan. Då tänkte jag att med fem kilometer kvar och då Tomas kändes rätt stark var risken att vi skulle tappa så mycket fart att vi skulle förlora andraplasen var låg även om vi ökade lite. Vi visste inte hur långt framför ledarna var men vi var beredda att göra ett försök.

Teemu Lemmettylä och Teemu Toivanen passerar mållinjen och vinner.
Teemu Lemmettylä och Teemu Toivanen vinner. Foto: Tero Koski.

Tyvärr räckte det inte. Den sista löpsträckan på tävlingen innehåller en skidbacke som man ska uppför inte långt innan mål. Där har man god sikt på lag framför. De finska kämparna var dock utom synhåll i backen och vi insåg att avståndet upp till ledningen var för stort. Vi kollade på klockan och insåg att vi åtminstone kunde gå under fem timmar och siktade då på det istället, med något avslappnad löpning. Efteråt fick vi höra att de sett oss när de tittade bakåt efter sista simningen och inte känt sig helt säkra, vilket trots chanslösheten känns bra. De vann med en tid som var 4 min 30 s snabbare än vår.

Vinnare Solvalla Swimrun 2017
Roligt att diskutera loppet med konkurrenter efter målgång. Foto: Tero Koski.

Topp 3 Solvalla Swimrun 2017, herrar:

  1. Team ColdZyme: Teemu Toivanen (FIN) & Teemu Lemmettylä (FIN) 4:52.20
  2. Cartel AB: Andreas Ribbefjord (SWE) & Tomas Granberg (SWE) 4:56.50
  3. Mylly Pyörimään: Mika Luoto (FIN) & Markus Lampainen (FIN) 5:03:37

Tack till organisationen och särskilt banläggaren Heikki som sprungit och simmat sammanlagt 700 km under skapandet av denna fina bana!

Se även reportage i Hufvudstadsbladet.

Film från Solvalla Swimrun 2017:

Ötillö 2017

Tävlande i Ötillö 2017 på blåsig klippa.
Foto: Jakob Edholm / Ötillö.

Det är som att kliva in i en saga. Solen har ännu inte gått upp när vi springer ner mot första stranden. Ögat söker sig långt över vattnet, genom blåsten och mot stroboskopet. Himlen är grå och havet är grått. Tillsammans kastar vi oss mot de vitkantade vågorna, ledda av det blinkande ljuset i horisonten.

Det finns en del mystik kring det ursprungliga Ötillö mellan Sandhamn och Utö. Hur hårt, långt eller kallt är det? Hur kommer man in? De har sett de stilfullt producerade filmerna och ställer frågorna. En del saker måste upplevas för att förstås. Jag kan bara säga att allt förmodligen är sant. Ötillö lever upp till mytbilden.

Ötillö är inte en tävling för alla och Ötillö är inte garanterat säkert. Det kräver fysisk kapacitet, specifika kunskaper och mentala egenskaper. De som presterar riktigt bra har tränat specialiserat för den första måndagen i september i flera år.

Nu har jag genomfört Ötillösagan för första gången och förstår den lite bättre. Tack Ola, för att jag fick uppleva det här. Nästa år kommer jag tillbaka för att ge allt.

Ola Lagerström och Andreas Ribbefjord. Foto: Pierre Mangez / Ötillö.
Foto: Pierre Mangez / Ötillö.
Andreas Ribbefjord, Ötillö.
Foto: Jakob Edholm / Ötillö.

Sigge Tuna Swimrun 2017

Sigge Tuna Swimrun blev lite av en revansch för Kalle och mig som lag då Kalle åkte på kramp i vaderna 2/3 igenom årets Långholmen swimrun, vilket innebar att vi förlorade vår ledning.

Kul med högt tempo på en kortare tävling. Inte så mycket adrenalin som på Ångaloppet eftersom att det varken fanns någon framför eller någon som jagade oss. Men ett nytt banrekord blev det hur som helst med den mistänkt numerologiska tiden 01:23:45. Scary!

Och så blev vi intervjuade i lokaltidningen.

Andreas Ribbefjord och Karl Lundin.
Andreas Ribbefjord och Karl Lundin. Foto: Camilla Pålsson / Sigtunabygden / Upsala Nya Tidning.

Ångaloppet 2017

Ångaloppet gick bra för Tomas och mig. Älskar adrenalinet på kortare tävlingar med fin konkurrens, som denna. Terränglöpning är mer till vår fördel än lättsprunget, förefaller det. Den stora andelen tung terräng tillsammans med att vi lyckades simma förbi några gav oss en femteplats. Vi gick ut ganska lugnt bara en bit snabbare än 4-tempo medan många tryckte på på långa grusvägen. Hälften av dessa snabbspringare käkade vi ändå upp på de inledande längre simningarna.

Sen var det fight om femteplatsen med två lag under hela andra halvan av loppet, dvs runt en timma. Framför allt låg vi jämnt med Viktor Lenke och Micheal Mleczko länge men lyckades hålla dem bakom oss — om än strax bankom — de sista kilometrarna. Kul att tävla med Tomas. Vi är mycket jämna i både simning och löpning. Dessutom är han — på teknisk engelska — a great guy. ;)

Joakim Perani, Tomas Granberg och Andreas Ribbefjord på halaste klippan.
Joakim Perani, Tomas Granberg och Andreas Ribbefjord på halaste klippan. Foto: Alexander Höglund / Ångaloppet.
Andreas och Tomas. Ångaloppet 2017.
Andreas och Tomas. Ångaloppet 2017. Foto: Marcus Melander / Ångaloppet.

Banrekord på MIF triathlon 2017

2016 vann jag MIF triathlon på Ornö med tiden 32 min 36 s. Efter tävlingen pratade jag med tidigare — men inte innevarande — rekordhållaren och kanotisten Jocke Shields som sa att jag hade varit 5–10 s från banrekord utan att veta det exakta rekordet. Min utmaning på MIF triathlon föjande år blev därför att sätta nytt banrekord i denna blygsamma men ändå 32-åriga tävling. Jag satte som mål att ta mig under 32 min 15 s.

Anledningar till varför det borde gå bra för Andreas:

Anledningar till varför det bordet gå dåligt för Andreas:

  • Cyklat sammanlagt 0 km under 2017.
  • Formtoppning: långpass fyra dagar i rad (fjällöpning Nikka–Vistas–Sälka–Keb–Nikka) och sedan en dag vila innan tävling.
  • Andreas är inte och har aldrig varit en triatlet.

Success! Jag kom in på 32.08 (-28 s jmf 2016) och var lite snabbare i alla discipliner än året innan, enligt tävlingsledaren Åsa. Efter tävlingen fick jag reda på att banrekordet innan mitt rykande färska var 32.26 för herrar, dvs en sänkning på 18 s.

Break it down! Let’s go nerd-level on this shit! Ju mindre tävling, desto djupare analys, av någon anledning. :)

Simning (250 m)

Jag har knappt simmat någonting under 2017 utan paddlar och dolme. Anledningen har varit att få simträningen swimrunspecifik efter nästan uteslutande neutralsimning under hösten. Jag tror att det var därför jag först under den sista biten kom på mig själv med att börja engagera bensparken på allvar. Underpresterade kanske lite på grund av det, trots förbättrad simning sedan året innan.

Några yngre, typiska elitgruppssimmare (“elitsimmare” är ett konstigt ord som inte nödvändigtvis innebär motsvarande nivå som “elitlöpare”, vilket iofs är en annan diskussion) kom upp före ur vattnet, varav två starka tjejer. Jag visste att Philip Parsons skulle vara först och långt före. Men det är lugnt, tänkte jag.

Cykel (8 km, blandat underlag)

Jag cyklade med idén om att trampa på ganska hårt men utan att dra på mig mjölksyra. Man får ju ändå mikrovila här och var då banan är bitvis knixig. Jag vet att cykel är min svaghet av den enkla anledning att jag inte tränar cykel annat än någon enstaka gång som alternativträning eller pendling. Detta år har jag åstadkommit 0 km cyklat på verklig cykel och bara några pass under tidig vår på spinningcykel på gymmet. Det jag eventuellt åstadkommer på cykeln är ren och skär överföring från löpningen.

Körde om de två tjejerna innan första backen. Efter 2 km blev jag dock omkörd på asfalten av en betydligt snabbare cyklist i tempoposition som jag simmat nästan jämt med, låt oss kalla honom Thomas Ewetz (Terrible Tuesdays Triathlon). På grusvägarna fick han som tur var inte utväxling för varken sin bättre cykelkapacitet eller dyrare cykel. Men när gruset var slut och det återstod runt 5 km asfalt ökade han gapet oss emellan, men bara sakta och inte så alarmerande. Vi tog dessutom in på två andra framför.

Löpning (3,2 km, kuperad stig)

Km 1: Jag visste att jag var starkare i löpning i år. Jag kan banan hyggligt. Det var därför med gott självförtroende jag gick ut på löpningen med två killar 50 m framför och en 150 m framför. Min första tanke var att bli tvåa var okej bara jag slog tidigare banrekord. De två närmaste, varav en Philip Parsons, kom jag ikapp efter bara några hundra meter. Klart jag ville om den återstående Ewetz men detta var en tävling mot banrekordet, inte andra löpare, så jag bidade min tid. Efter 1 km löpning förstod jag slutligen att jag skulle vinna eftersom att han tappade lite hela tiden och för att sannolikheten att han pacade sig fel var betydligt större än att han pacade sig rätt på denna tunga bana.

Km 2: Jag sprang nu med Ewetz ungefär 10 m framför och väntade på att han skulle krokna, vilket jag vid det laget visste att han skulle göra. Det kan ha inverkat negativt på min totalprestation då jag för ett tag dels gick för löst när han började tappa fart och dels väntade på tillfälle att springa om på den smala stigen. Men å andra sidan får jag tacka för harning i början.

Km 3: Med cirka 1 km kvar gick jag om och ökade progressivt fram mot mål. Med bara 100 m utförsbacke och målraka kvar gick jag upp på tårna och fick till en spurt med banrekordet som motståndare. Ewetz kom väl in 40 s efter eller så.

Start 15:00, färja bokad 16:00, så det var bara att doppa sig, torka, lämna nummerlapp, kolla lite målgångar, highfivea damvinnaren Lovisa Östberg, slänga in cykeln i bilen och racea iväg till färjan.

 

Jag efter målgång. Foto: Margareta Bernhardsson.
Jag efter målgång. Foto: Margareta Bernhardsson.

Höga kusten swimrun 2017

Fyra i herrklass, femma totalt på Höga kusten swimrun i lag med Tomas Granberg. Före oss diverse världsmästare i multisport/AR, swimrun och OCR, så man får vara nöjd!

Kul att…

  • simma om ultralöparen Patrik Wikström och Ludvig Werkmäster på långa simningen. Även roligt att strax efter det se hur det ser ut när snabba terränglöpare leviterar i hög fart över klippblock och försvinner i horisonten.
  • se Kristin Larssons och Daniel Hanssons starka löpning som vi inte hade något att sätta emot när det började närma sig slutet och Kristin hade återhämtat sig från hämmande nedkylning.
  • inte se Flinta och Young alls, för att de är så sjukt grymma.
  • tävla med en Tomas som är back in the game.

Och bildkavalkad! Foto av Peder Sundström och Magnus Stenman där inte annat anges.

Andreas Ribbefjord och Tomas Granberg efter målgång.
Andreas Ribbefjord och Tomas Granberg efter målgång. Foto: Nellie Haakansson.
Älskar stora paddlar.
Älskar stora paddlar.
Andreas Ribbefjord och Tomas Granberg (rosa strumpor).
Andreas Ribbefjord och Tomas Granberg (rosa strumpor).
Andreas Ribbefjord och Tomas Granberg.
Andreas Ribbefjord och Tomas Granberg.
Vinnarna Martin Flinta och Adriel Young.
Vinnarna Martin Flinta och Adriel Young. Flinta förmodligen lika hård som sitt efternamn.
Splittar i jämförelse med lag omkring oss.
Tomas är inte bara swimrunnare utan även i smyg kvantitativ analytiker.

Långholmen Swimrun 2016

Jag passar på att göra lite reklam för Långholmen Swimrun. Misstänker att de kör det här loppet även nästa år och det är verkligen rekommenderat att tävla i swimrun *mitt*i*huvudstan*. Det är ballt att springa längs Södermalm och simma utanför Stadshuset. Eftersom att jag har lite historik i den här tävlingen kan jag passa på att berätta om mina upplevelser.

Förra året var första året för tävlingen och jag och Tomas Granberg lyckades ta förstaplatsen före den stilfullt tatuerade Emil Moberg med kompanjon. I år var the preasure förstås on för att försvara den positionen. Jag visste sedan ett tag att Tomas skulle på semester i Danmark med familjen vid tiden för tävlingen och var inte säker på om jag skulle köra tävlingen och i sånt fall med vem. Det är ju inte helt lätt när man siktar på vinst samtidigt som det var två lag anmälda som bar namn av våtdräktsföretag.

Som tur var hade jag kört två deltävlingar i den lilla Swimruncupen Stockholm och då pratat lite med Joakim Brunzell som i skrivande stund vunnit alla deltävlingar hittills. När jag kom tvåa efter Jocke i andra deltävlingen kändes det som att det inte var helt uppåt väggarna att tillfråga honom om Långholmen. Vilken tur för mig att han var positiv till att tävla i lag med mig!

En enda gemensam träning fick vi till i Nynäshamn och jag fick känna på hur en sub 35-löpare öser på på löpsträckorna. Jocke är överlägsen i löpning och vi bestämde att han skulle dra en hel del med lina. Tyvärr visade det sig att jag var lite lite bättre simmare så min lott blev att ligga först i längre simningar. Alltså först trötta ut mig i simningen och sedan försöka hänga på Jockes tempo. Det är som upplagt för att ta ut sig.

Starten 2016. Foto: Långholmen Swimrun.
Starten 2016. Längst fram syns Helena Sivertsson med partner (lag 11) och bakom henne springer jag och Jocke (lag 1). Foto: Långholmen Swimrun.

Jag hade utforskat startlistan tillräckligt för att inse att det skulle bli hårt. Vi skulle förmodligen vara lite bättre i löpning medan våra våtdräktssponsrade motståndare ganska säkert skulle vara bättre simmare. Så var det. Jag misstänkte att vi skulle leda till första långa simningen i Trekanten i Gröndal och bli omsimmade där. Det hände. Det var dock mixlaget från Kastell Advokatbyrå med Helena Sivertsson som simmade så snabbt. Helena har kört med Wolff Wear tidigare. Det var väl någon rockad där, vad vet jag?

Efter det hade jag innan tänk mig att vi skulle återta ledningen på den 7 km långa löpningen mellan Liljeholmskajen via Hammarbybacken till Sicklasjön. Det gjorde vi, men med bara några meter försprång ner i vattnet. De var lite bättre löpare än vi hade hoppats. Vi hade kontakt med Helena och hennes partner i stort sett hela loppet, vilket gjorde loppet mycket spännande. Jocke som låg först i löpningarna sa åt mig efter Sickla att vi måste pressa lite för att få en tillräcklig lucka till de sista simningarna längs Norr mälarstrand. Tempot kröp nog neråt 4:10 vilket var lite ansträngande i ett lopp med 30 km löpning i våtdräkt och 3 km simning.

Klockren reklambild för Långholmen Swimrun. Skön miljö. Foto: Långholmen Swimrun.
Klockren reklambild för Långholmen Swimrun. Skön miljö. Foto: Långholmen Swimrun.

Inför de två sista simningarna vände jag mig bakåt, såg inte motståndet och skrek till Jocke i eufori att de var distanserade. Iskalla Jocke sa bara att “det behöver vi”. Så var det också. Min farhåga innan loppet var att vi skulle bli omsimmade på sista simningen och att det skulle bli spurtstrid när man redan skulle vara ganska trött. Advokatbyrån är duktiga simmare och när vi steg upp ur vattnet var vi nog bara typ 2 m framför dem. 1 500 m löpning kvar och jag trodde att vi var de starkare löparna men var inte säker på om de kanske hade sparat lite krut till en spurt. Jag hade lite håll och Jocke sa något om krampkänning i vaden så vi hade ett hyfsat tempo men inte galet i väntan på svar bakifrån. Vi kunde dock springa över Västerbron och in i mål 13 sekunder innan tvåan — dvs segrarna i mixklassen, vilket var en lättnad.

Tack för ett skönt lopp på en fin bana. Det är en annorlunda upplevelse att köra swimrun mitt i Stockholm. Tack till arrangörerna och inte minst till våra starka motståndare som blev två med en mycket liten marginal. Tack också till Joakim Brunzell som jag inte känt sedan tidigare men som jag nu lärt känna som en lika stark som ödmjuk lagkamrat som var väldigt bra att tävla tillsammans med.

Jag skrev även en text efter förra årets lopp.

Jag och Jocke poserar som vinnare efter målgång och ombyte. Foto: Långholmen Swimrun.
Jag och Jocke poserar som vinnare efter målgång och ombyte. Foto: Långholmen Swimrun.

 

Vinst på stafetten på Ursvik Ultra 2015

Vårt lag kammade hem en vinst i stafetten på Mila Ursvik Ultra detta år med totaltiden 5:57:00. Andra lag i tävlingen kom in på 7:13:18, så konkurrensen var inte stenhård. Den riktiga konkurrensen finns i 75 km- och 45 km-klasserna, så jag kände mig lite fånig på prispallen. Stafetten är 15 km x 5. Men en förstaplats är en förstaplats. :)

Konkurrens eller ej — vårt lag “Supersniglarna” (“missvisande” namn enligt arrangören ;)) körde hårt! Tomas Granberg startade snabbt med sin karakteristiska, höga stegfrekvens och såg ut lite som en Duracellkanin på centralstimulerande. Han ledde loppet redan från början. Eller med Tomas ord “Ja, jag sprang tillsammans med andra på mitt varv — i 500 m). Inte så konstigt kanske, då 75 km-löparna startade samtidigt men rimligtvis inte kan hålla Tomas 15 km-tempo. Tomas kom in först på 1:05:05 och ultralöparen som påbörjade varv två vid imponerande 1:08 frågade vem det var som låg framför och vilken distans han körde. Stackaren. Vilken ångest. ;)

Love “det är svårt att vara bra på löpning när man är full hela tiden” Bellinder tog över med stor entusiasm iklädd shorts och toppluva i nattens minusgrader. Han väggade tyvärr när det var 2 km kvar. Innan det hade han god fart och är nu taggad på att ta upp träningen igen och ställa ner ölflaskan. När Love väggade tog ultramannen totalledningen igen, men fick släppa den till vår nästa löpare Niklas Gustafsson. Niklas körde på bra och lämnade över till mig. Jag kände mig lite konstig innan loppet men allt var lugnt under löpningen. Banan är ganska starkt kuperad (gamla Ursvik Extreme-spåret), men jag lyckades disponera rätt bra. Gick i mål på 1:10:36 och var trött och hade lite kräkkänning, men som sagt var det inget som gjorde sig påmint under själva löpningen, konstigt nog. Lars Starrin gjorde en stark avslutning på 1:05:40, lite efter Tomas vilket uppfattades som viktigt. ;) Bra med tanke på Starrins senaste halvår med hälseneproblem som äntligen lagt sig, vilket förstås gått ut över träningen.

Länk till bild på vårt lag.

Sjukt kul! Det är något speciellt med att tävla i lag. Banrekord för lag är 05:42:53 och det är förstås något vi funderar på inför nästa år. :)

All respekt till 75 km-löparna som är de riktiga stjärnorna i detta lopp.

Tomas Granberg, som gjorde tävlingens snabbaste varv.
Tomas Granberg, som gjorde tävlingens snabbaste varv.
Starten på Mila Ursvik Ultra 2015.
Första starten på Mila Ursvik Ultra 2015.
Love, som just besökt väggen.
Love, som just besökt väggen.

Racerapport från Skärgårdsutmaningen 2014

Trail Team Andreas / Tomas målgång på Skärgårdsutmaningen 2014. Foto: Mattias Gustafsson / Skärgårdsutmaningen.
Trail Team Andreas / Tomas målgång på Skärgårdsutmaningen 2014. Foto: Mattias Gustafsson / Skärgårdsutmaningen.

Jag och Tomas Granberg deltog i Skärgårdsutmaningen i Söderhamn 16 augusti 2014 och gick i mål som fyra i herrklassen.

Till att börja med måste jag säga att jag blev positivt överraskad över hur professionellt arrangerad tävlingen var. Energistationer, välmarkerad bana, chiptidtagning, drönarfilmning (!), följebåtar m.m. — allt väl genomfört. Publiken var också jättehärlig. Folk ropade och klappade händerna även längst ut på öarna. Några hade till och med satt upp gerillaenergistationer med hembakade chokladbollar och sånt! Och så var det väldigt vackert på Enskär. Jag trodde ett tag att jag var på Fårö. Allt sammantaget var det alltså en av de bästa tävlingarna jag deltagit i.

Och så själva racet. Jag och Tomas har inte tävlat i swimrun innan utan har mest tränat och amatörtävlat i löpning och traillöpning på distanser mellan 10 km och mara. Tomas är också en rätt bra mountainbikecyklist och jag trivs på bergsbranter. Som noviser såg vi alltså denna tävling som ett prova-på-lopp. Men det är klart, med nummer på badmössan kan man ju inte bara mysa och ta det lugnt. Hur som helst gick vi ut lugnt i mitten av startfältet och höll tillbaka för att kalibrera oss och eventuellt höja tempot längre in i tävlingen.

23 par startade på långa distansen, varav 16 var herrlag. Det var dock samtidig start och delvis gemensam bana med korta distansen, vilket gav ytterligare 14 par i klungan. Vi är halvdåliga på simning, men redan vid första simningen gled vi förbi några bröstsimmare och kämpande crawlare. Vid andra och ganska korta simningen gjorde vi en stor omkörning och var uppe i topp 10 utan nämnvärd tempohöjning.

Banan var totalt 20 km varav 4,4 km simning, vilket är en förhållandevis stor andel. Löpningen var övervägande teknisk och bitvis exceptionellt knepig rätt ut i skogen och en rätt lång passage med hopp mellan klippblock och stenar. Löpningen blev inte så varm som jag trodde pga fördelaktigt väder och simningen var egentligen rätt vädersnäll den med.

Allt gick väl egentligen enligt plan ända till mitten av banan då Tomas kräktes. Tyvärr kräktes han inte bara en gång utan tre, varefter han var rätt tömd och matt. Tyvärr blev det ingen tempohöjning utan tvärt om. Tomas är normalt sett helt i nivå med mig och kanske faktiskt en starkare löpare. Men denna dag var inte hans dag. Vad illamåendet berodde på vet vi inte men spekulerade i sväljande av havsvatten, sjösjuka eller annat.

Ett normalt lopp är för mig ungefär 75 % njutning, sedan 15 % hårt jobb följt av en lättare form av tortyr. Med lägre tempo var det denna gång hundra procent njutning, men samtidigt tråkigt att inte få pressa och avancera. Lite lyckades vi dock avancera. Två gånger var vi uppe på total trea, vilket vi hade löpsträckorna att tacka då motståndarna var duktiga simmare men inte konkurrenskraftiga som löpare. De två första lagen såg vi dock aldrig röken av då de fullständigt utklassade alla andra. Är man flerfaldig vinnare av Vansbrosimmet, grym triatlet eller elitorienterare så blir det bara så liksom (gjorde lite efterhandsresearch :)).

Som sagt blev det en förhållandevis lätt och behaglig dag för mig med en del väntande på min lagkamrat. Jag var på bra humör och levererade highfives till publiken och en stort antal halvbra skämt till min lagkamrat. För Tomas var det en helt annan historia. Normalt sett är han minst lika bra som jag, men denna dag utstötte han ansträngda svar som mest bestod av “jag krigar” eller “kör först du”. Det var en spillra av Tomas som plaskade runt i vattnet.

Det var lite frustrerande att mysjogga istället för att spurta i mål, men sånt är livet. Väl i mål var dock båda glada och nöjda. Dels för att det var ett så jäkla fint lopp, men också för att vi trots motgångar lyckats placera oss fyra i vårt första swimrunlopp. Tack för en fin tävling!