Recension av No Place to Hide

No Place to HideDet här är väl mer en liten betraktelse än en riktig recension, but here goes.

Jag recenserade nyligen boken The Snowden Files. Det ska sägas att No Place to Hide (Metropolitan Books 2014) av Glenn Greenwald, som gavs ut några månader senare, har mycket gemensamt med den tidigare boken. Båda är skrivna av journalister vid The Guardian och båda behandlar förra årets publicering av dokument som avslöjade för världen om den amerikanska signalunderrättelsetjänsten NSAs närmast allomfattande bevakning av Internet, deras olika metoder och den politiska bakgrunden. Samt förstås om hur det gick till när Edward Snowden lämnade NSA och delade hemligheterna med världen.

Denna bok är mindre en beskrivning av Snowden och dramatiken kring avslöjandet och mer en förklaring av själva innehållet i avslöjandet, men också mer av filosoferande om massövervakning och pressfrihet. Boken har en tydlig kapitelindelning. Först händelserna då informationen skulle nå allmänheten. I och med att författaren var en av de absolut centrala personerna i det förfarandet framkommer redan här en del detaljer som inte setts förr.

Därefter följer en beskrivning av passivt lyssnande (“upstream” på NSA-lingo) av rå datatrafik vid t.ex. stora knutpunkter, vilket står för den största andelen av den insamlade datan. Man hämtar också in strukturerad och personanknuten text/bild/ljud från Facebook, Google, Yahoo, Skype m.fl. Liksom att man tar in metadata från en stor del av USAs och även resten av världens telefonsamtal. Sätten för inhämtning är många och program finns för allt från USB-överförda virus till avlyssning av telefon ombord på flygplan till smustkastningskampanjer. I NSAs samarbetsförteckning finns förövrigt Sverige angivet som “third party” bland “approved SIGINT partners”.

Författaren går sedan vidare till att förklara varför övervakning är ett problem och hur det påverkar människor, vilket kanske är lite tragiskt att behöva förklara, kan jag personligen tycka. Men med tanke på att kapitlet efter handlar om vilket kallt mottagande avslöjandena fått av politiker och — än värre — en stor del av media, så är det uppenbarligen befogat. Men därmed inte sagt att avslöjandena inte orsakat några reformer — om inte så mycket i USA så i alla fall i andra delar av världen. Och så har ju frågor om masövervakning, statens övergrepp på den personliga integriteten och transparens blivit minst sagt omdebatterade.

Jag tycker personligen att det är viktigt för alla att lära sig om NSA och massövervakningen. Om man läser just denna bok eller en annan kanske inte är avgörande, men denna är så god som någon. Detta är ju trots allt historien om USAs största underrättelseläcka genom tiderna. Dessutom är det iaf min ringa mening att frågan om massövervakningens vara eller icke vara är avgörande för förutsättningarna för demokrati och frihet på vår jord.

Verkligheten överträffar dikten

Recension av The Snowden Files

Publicerad i Tidningen Nu 22 maj 2014.

The Snowden Files, pocketutgåvan
The Snowden Files, pocketutgåvan

Snart har ett år gått sedan den då 29-årige IT-experten Edward Snowden avvek från jobbet som systemadministratör i en underjordisk anläggning på Hawaii. Snowden hade arbetat för CIA och för olika delar av den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA. I jobbet såg han signalspaningen inifrån och kom med tiden att i många delar betrakta den som brott mot den amerikanska konstitutionen och medborgarnas grundläggande friheter.

En dag var Snowden alltså försvunnen. Han lämnade ett bekvämt liv, sin villa och en intet anande flickvän. Med sig på planet mot Hong Kong hade han inte mycket mer än fyra bärbara datorer med några hundra tusen krypterade dokument från NSA och den brittiska motsvarigheten GCHQ. Det hela var omsorgsfullt planerat och hans beslut att – som han uttrycker det – låta folket avgöra om den här verksamheten ska få ske eller inte, innebar den största underrättelseläckan i världshistorien.

I boken The Snowden Files (Guardian Books 2014) får vi följa Snowdens tidiga liv, hans karriär i underrättelseväsendet och tiden efter, men också de journalister som tog över det hemliga materialet och myndigheternas påtryckningar kring publiceringen av valda delar. Författaren Luke Harding är en brittisk journalist som arbetar för tidningen The Guardian – den tidningen som Snowden valde som nav för offentliggörandena. Harding har tidigare skrivit böcker om WikiLeaks och om sina upplevelser som journalist i Ryssland. The Snowden Files har ett journalistiskt perspektiv och det är The Guardians historia läsaren får ta del av.

Läsaren kan fascineras och kanske skrämmas av vidden av massavlyssningingen. Det är inte bara våra surfbeteenden och data om telefonsamtal som bevakas i massor av länder. Över hundra tusen särskilt intressanta individer – med en upprörd Angela Merkel som kändaste exempel – står eller har stått under riktad avlyssning. Mobiltelefoner tillhörande utvalda ”targets” kan fjärrstyras och blir buggningsapparater med mikrofon. NSA deltar i utvecklingen för allmänt använda krypteringsprodukter och lägger in egna bakdörrar. ”Tailored Access Operations” har hackat diverse banker och flygbolag. ”If the NSA wants in, they are in”, som säkerhetsexperten Bruce Schneier uttryckt det.

Som läsare slås jag av att verkligheten överträffar dikten. Att stämma av uppgifter i de läckta dokumenten blir som att nypa sig i armen. Google hävdade initialt att de inte lämnat ut data i bulkvolym och att NSAs egna dokument därför inte stämde. Det var innan det framkom att den interna trafiken mellan företagets datacenter var avlyssnad utan företagets kännedom. Tidigare NSA-chefen general Alexander citeras i ett NSA-dokument som “Why can’t we collect all the signals all the time?” Om än lösryckt beskriver det den övergripande ambitionen rätt väl. Läsaren förbluffas också av att NSA bevisligen ljugit i utfrågningar med politiker och undanhållit omfattningen för dem.

Det råder ingen tvekan om att författaren tar ställning mot massavlyssningen, men The Snowden Files får kallas balanserad, men är som sagt skriven ur ett journalistperspektiv. Den är bitvis också så spännande som en verklighetens spionroman kan bli. Fler utgivningar väntar i detta uppmärksammade ämne, som bör intressera många liberaler. I dagarna kommer t.ex. författarens journalistkollega Glenn Greenwald också med en bok, alltmedan avlyssningen fortsätter.

Andreas Ribbefjord

Money, Power and Wall Street

“If we don’t act now, we will not have an economy by Monday” — Fedchefen Ben Bernanke till politikerna

Ja, PBS Frontlines fyra timmar långa dokumentär om finanskrisen, “Money, Power and Wall Street”, innehåller en del effektfulla citat, men det är också en bra genomgång av vad som hände i USA. Och visst finns det anledning att använda kraftfulla utryck för en systemhotande kris som påverkat större delen av världens ekonomier i flera år.

Dokumentärens delar:

  1. Hur man samlade lån och gjorde värdepapper av dem (CDO, CDS), vilket ledde till än större utlåning och större risker.
  2. Centralbankens hantering vid finanskrisens utbrott i USA.
  3. Obama tar över en kris. Om den politiska hanteringen.
  4. Etiskt och oetiskt beteende på Wall Street, och inte minst: hur Grekland tillsammans med investmentbanker lurade EU genom att överföra lån till derivat.

Jag har just sett klart de fyra timmarna och jag tycker liksom tidigare att laissez faire inom finansvärlden inte fungerar. Det måste finnas regleringar. Man bör förstås inte återreglera kreditmarknaden. Det är inte något sådant jag menar, men regler som sätter tak på risktagande (t.ex. kapitaltäckning och kreditvärdighet hos låntagaren) och oetiskt beteende (t.ex. redovisning av risker med komplexa instrument) måste finnas. Annars riskerar bevisligen hela systemet att kantra till följd av excesser.

Se dokumentären här: Money, Power and Wall Street.

Till sist vill jag beröra det dokumentären tar upp om Grekland. Det ska sägas direkt att Grekland inte är den enda stat som använt derivat för att få belåningsgrad och underskott att minska i bokföringen. Med det sagt: de grekiska politikerna vid den tiden använde dessa taktiker i sådan utsträckning att det är en av orsakerna till den följande ekonomiska kollapsen. Lite mer än en halvtimma in i avsnitt fyra ser vi Greklands f.d. finansminister Giorgos Papakonstantinou, bankirer och IMF förklara hur den grekiska staten sopade problemen under mattan, att det blev en mycket dyr affär för det grekiska folket och att det var en avgrund som uppenbarade sig när konstruktionen väl granskades.

USAs och Sveriges vapenexport till Förenade Arabemiraten

Sea GIRAFFE på ett polskt, militärt fartyg. Källa: Wikipedia.
Sea GIRAFFE på ett polskt, militärt fartyg. Källa: Wikipedia.

DN skriver idag om att “USA säljer jättebomb till Irans granne”. Jag håller med om att det är olämpligt att bidra till upprustning och eventuella motsättningar i Mellanöstern. Men det fattas perspektiv i DN:s artikel. Det kan väl inte vara någon nyhet för Dagens Nyheter att det inte bara är USA som förser Förenade Arabemiraten med vapen? Sverige säljer allt man kan — även krigsmateriel för strid — till Förenade Arabemiraten och andra länder i Mellanöstern. Det är inte bara luftvärnsrobot Robot 70 jag tänker på utan även radarsystemet SEA Giraffe, obemannade minihelikoptrar och det verkligt sofistikerade radarsystemet Erieye som sålts till Förenade Arabemiraten de senaste åren. Jag reserverar mig också för att det kan vara mer som inte kommit fram pga sekretess.

För 2010 har tillstånd beviljats i kategorierna eldlednings-, övervaknings- och varningsutrustning samt relaterade system, utrustning för försök och skottställning samt motmedelsutrustning (EU-kategori 5) samt militär programvara (EU-kategori 21). Den faktiska, svenska exporten till Förenade arabemiraten 2010 (som vi inte vet exakt vad den utgörs av pga sekretess) är i kategorierna eldledning mm. enligt ovan, men också “Luftfartyg”, “lättare än luft-farkoster”, UAV, flygplansmotorer och “utrustning” för “luftfartyg”, tillhörande utrustning och komponenter som särskilt utformats för militär användning.*

Det har ju blivit mycket populärt på senare år att använda sådana obemannade farkoster (engelska: UAV). Det man hört mest om är väl amerikanarnas missilbestyckade “drones” i Afghanistan och Pakistan, som ställer till med död och förstörelse både för militanta extremister men också för civilbefolkningen. I fallet med den svenska exporten till Förenade Arabemiraten kan jag bara gissa att det, som tidigare år, rör sig om de obemannade minihelikoptrarna från CybAero eller Saabs utvecklingsgren av CybAeros minihelikopter, Skeldar. CybAero säger att man säljer för övervakningsändamål (underförstått inte för att bestycka dem med eldkraft). Det passar ju bra då övervakning brukar vara en huvudsyssla för diktaturer, militär som civil. Finns det något avtal för hur dessa leksaker får användas av de diktatorer i vars händer man satt dem? Någon läsare kanske vet mer om exporten till Förenade Arabemiraten?

* Källa för nämnda tillstånd och faktiskt export: Strategisk exportkontroll 2010

Lite om Sveriges vapenexport till Förenade Arabemiraten (och andra icke-demokratiska och diktatoriska stater): //demokratikriterium.nu/node/119/land

 

Med ålderdom kommer vishet

Vissa människor gör sig bra i näringslivet och borde stanna där. När den idag framlidne Robert McNamara 1961 gick från att vara vd för biljätten Ford till regeringen tog han med sig sin skarpa hjärna och otroliga driv. Han tog sig an försvarsmakten, tog kontroll över den och blev en mycket aktiv försvarsminister. Mest känd blev han för att ta Vietnamkriget från ett proxykrig till ett reguljärt krig, pådrivande för ständigt fler bomber och soldater under presidenterna John F. Kennedy och Lyndon B. Johnson.

McNamara skulle dock svänga drastiskt efter att en krypande insikt om krigets dåliga utsikter och lönlöshet infann sig. 1968, då kriget ännu inte var över, avsade han sig — eller sparkades från — posten som utrikesminister för att istället bli chef för Världsbanken. Frågan är om han inte borde ha gått tillbaka till näringslivet istället. I McNamaras sorts nyvunna filantropi gav Världsbanken under hans tretton år enorma krediter, vilket förvärrade den skuldfälla som idag finns i många utvecklingsländer.

Den prägel McNamara satt på Vietnamkriget har kan ångrat. Under många år har han legat på psykologsoffan och reflekterat över dessa ting, i sina böcker och mycket uppmärksammat i filmen Fog of War. Bättre en sen insikt än en utebliven.