Ett steg till tills jag inte orkar ett steg till

För ett år sedan skrev jag om hur jag började träna och hur jag tänker kring träning i texten ”10 år av träning”. Nu tänker jag skriva lite om nästa steg — om min resa från att träna fem, sex, sju gånger i veckan och vidare till ett idrottsliv på amatörnivå. Det handlar förstås inte bara om träningsmängd utan om tankarna som väldigt mycket rör sig kring fysisk prestation, så än en gång blev det flummiga filosofier.

Lars på Mont Blanc.
Lars på Mont Blanc. Visar hur man ser ut när man är slut.

Jag tror att människan liksom djuren skapades för att röra sig såhär, varje dag. Vi må leva i en tid och i en del av världen där stillasittande och övervikt blivit normalt, men det gör det inte mindre underligt. I min mening är det majoriteten som misstagit sig, inte de som springer till och från jobbet eller ägnar semestrarna åt att vandra och leva på nödtorft. Fysisk aktivitet blir som besök i det verkliga människolivet, bortom kontorsjobb såväl som förändra-dig-på-en-vecka-artiklar, skönhetsprodukter och yta. Antalet lästa såna artiklar, antalet tillfällen av skönhetsidealsångest och antalet mirakelkurer jag testat är kort sagt noll.

Det är förstås tillräckligt att träna två eller tre gånger i veckan för att må bra, men det jag talar om är ett liv i ständig fysisk strävsamhet. Det är tydligt att även om många talar om träning och går på Sats emellanåt så är det få människor som lever ut människokroppens potential. Vi som faktiskt syftar dit är annorlunda och betraktas i teorin som ideal men i praktiken som konstiga. Man blir som en besökare från naturens egentliga villkor. Personligen har jag aldrig varit normal och det är okej med mig.

Andrej lagar mat.
Andrej lagar mat.

Min egen insikt kom på allvar just den 5 januari 2013, efter närmare 10 år av kontinuerlig men mer lågmäld träning. Det var dagen då jag föll på klättergymmet och bröt foten. Under tiden då jag gick på kryckor visste jag allvarligt talat inte om jag någonsin skulle kunna springa eller ens gå problemfritt igen. De flesta har nog känt tacksamhet över livet efter en tid av sjukdom. Glädjen att ha en fungerande kropp och att till och med kunna springa igen var oerhört stark.

Till en början ömmade foten så att jag inte kunde gå efter löpning, men jag var lycklig ändå eftersom att det för varje gång blev lite bättre. Tre och en halv månader efter olyckan sprang jag för första gången 10 km igen, på 55 min. En månad senare med starkare fot: 49 min. Hösten: 44 min. Året efter: 40 min. I min träningsdagbok kan jag läsa att fotbrottets år 2013 stängdes med i genomsnitt fyra träningstillfällen per vecka, inklusive tiden med kryckor. Där någonstans föddes tanken att leva i ständig rörelse.

Elina på Simonsberget.
Elina med graciositet på Simonsberget.

Vid ingången till 2014 satte jag som mål att träna sju pass i veckan och vid årets slut stannade räkningen faktiskt på exakt sju i genomsnitt. Antal pass per vecka är förstås ett ganska oanvändbart nyckeltal, men det säger åtminstone något om den ambition och den träningsglädje jag fått. 2015 snittar jag hittills 15 h/v. Träningen består idag av 60 km löpning per vecka, klättring, simning, styrketräning och diverse gruppass på gymmet.

Varför gör man detta? Emellanåt känner jag också tvivel. När jag är andfådd, vimmelkantig och kroppen skriker tänker jag emellanåt att det är för tungt, att jag är för gammal för att konkurrera eller att min kropp över huvud taget inte är skapad för detta. Allt detta som får andra att ge upp och ska särskilja oss som håller på såhär från normala människor.

Jag på Norra Djurgården.
Jag på Norra Djurgården.

Men jag älskar de få situationer i livet då jag får ge allt. Till vardags jobbar vi i sega projekt, står i kö till kassan och förströr oss med klipp på roliga katter. För majoriteten räcker det med att borsta tänderna och vara lagom artig för att bli framgångsrik i det moderna samhället. Det finns inga utmaningar i det. När man tar i på bristningsgränsen, däremot, hittar man känslor som bara de som pressar kroppen hårdast får uppleva.

Kroppen är i rörelse. Sinnet är omtöcknat, men det är stilla och förblir opåverkat. Sinnet befinner sig i ett rum, kroppen i ett annat. Vid behov går instruktioner från den första till den andra. Utmattning i rörelse. Men samtidigt, tankar på dem du tycker om — du kämpar för dem. På långlöpningar och bergsturer känner jag som djupast för dem jag älskar. Tankar på dem du hatar — detta är också en kamp mot det som är ont i vår värld. I närheten av den berömda “väggen” finns oerhört starka känslor. Det är känslor av att leva och verka, på riktigt.

Kayakläger.
Kayakläger.

Närhet till urmänniskan är en sak och tävling är en annan, men jag älskar att tävla i löpning, swimrun och liknande. Med ett tydligt mål orkar jag sånt jag inte orkar annars. Det är inget fel med att vilja vara duktig inför mig själv och inför andra. Dessutom är det enormt peppande att tävla mot andra, men också att tävla med dem. På varje lopp peppar jag och vem-som-helst varandra. Man springer sida vid sida med en främling och hjälps åt. Men tävling är förstås inte allt för en enkel amatör som jag. Då är nog egentligen mina vänner viktigare och den gemenskap som är alltid och inte bara på tävling. Folk som säkrar mig när jag klättrar, dem jag springer med genom skogen på natten och dem till vilka mina tankar går när jag är alldeles slut men fortsätter kämpa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *