Banrekord på MIF triathlon 2017

2016 vann jag MIF triathlon på Ornö med tiden 32 min 36 s. Efter tävlingen pratade jag med tidigare — men inte innevarande — rekordhållaren och kanotisten Jocke Shields som sa att jag hade varit 5–10 s från banrekord utan att veta det exakta rekordet. Min utmaning på MIF triathlon föjande år blev därför att sätta nytt banrekord i denna blygsamma men ändå 32-åriga tävling. Jag satte som mål att ta mig under 32 min 15 s.

Anledningar till varför det borde gå bra för Andreas:

Anledningar till varför det bordet gå dåligt för Andreas:

  • Cyklat sammanlagt 0 km under 2017.
  • Formtoppning: långpass fyra dagar i rad (fjällöpning Nikka–Vistas–Sälka–Keb–Nikka) och sedan en dag vila innan tävling.
  • Andreas är inte och har aldrig varit en triatlet.

Success! Jag kom in på 32.08 (-28 s jmf 2016) och var lite snabbare i alla discipliner än året innan, enligt tävlingsledaren Åsa. Efter tävlingen fick jag reda på att banrekordet innan mitt rykande färska var 32.26 för herrar, dvs en sänkning på 18 s.

Break it down! Let’s go nerd-level on this shit! Ju mindre tävling, desto djupare analys, av någon anledning. :)

Simning (250 m)

Jag har knappt simmat någonting under 2017 utan paddlar och dolme. Anledningen har varit att få simträningen swimrunspecifik efter nästan uteslutande neutralsimning under hösten. Jag tror att det var därför jag först under den sista biten kom på mig själv med att börja engagera bensparken på allvar. Underpresterade kanske lite på grund av det, trots förbättrad simning sedan året innan.

Några yngre, typiska elitgruppssimmare (”elitsimmare” är ett konstigt ord som inte nödvändigtvis innebär motsvarande nivå som ”elitlöpare”, vilket iofs är en annan diskussion) kom upp före ur vattnet, varav två starka tjejer. Jag visste att Philip Parsons skulle vara först och långt före. Men det är lugnt, tänkte jag.

Cykel (8 km, blandat underlag)

Jag cyklade med idén om att trampa på ganska hårt men utan att dra på mig mjölksyra. Man får ju ändå mikrovila här och var då banan är bitvis knixig. Jag vet att cykel är min svaghet av den enkla anledning att jag inte tränar cykel annat än någon enstaka gång som alternativträning eller pendling. Detta år har jag åstadkommit 0 km cyklat på verklig cykel och bara några pass under tidig vår på spinningcykel på gymmet. Det jag eventuellt åstadkommer på cykeln är ren och skär överföring från löpningen.

Körde om de två tjejerna innan första backen. Efter 2 km blev jag dock omkörd på asfalten av en betydligt snabbare cyklist i tempoposition som jag simmat nästan jämt med, låt oss kalla honom Thomas Ewetz (Terrible Tuesdays Triathlon). På grusvägarna fick han som tur var inte utväxling för varken sin bättre cykelkapacitet eller dyrare cykel. Men när gruset var slut och det återstod runt 5 km asfalt ökade han gapet oss emellan, men bara sakta och inte så alarmerande. Vi tog dessutom in på två andra framför.

Löpning (3,2 km, kuperad stig)

Km 1: Jag visste att jag var starkare i löpning i år. Jag kan banan hyggligt. Det var därför med gott självförtroende jag gick ut på löpningen med två killar 50 m framför och en 150 m framför. Min första tanke var att bli tvåa var okej bara jag slog tidigare banrekord. De två närmaste, varav en Philip Parsons, kom jag ikapp efter bara några hundra meter. Klart jag ville om den återstående Ewetz men detta var en tävling mot banrekordet, inte andra löpare, så jag bidade min tid. Efter 1 km löpning förstod jag slutligen att jag skulle vinna eftersom att han tappade lite hela tiden och för att sannolikheten att han pacade sig fel var betydligt större än att han pacade sig rätt på denna tunga bana.

Km 2: Jag sprang nu med Ewetz ungefär 10 m framför och väntade på att han skulle krokna, vilket jag vid det laget visste att han skulle göra. Det kan ha inverkat negativt på min totalprestation då jag för ett tag dels gick för löst när han började tappa fart och dels väntade på tillfälle att springa om på den smala stigen. Men å andra sidan får jag tacka för harning i början.

Km 3: Med cirka 1 km kvar gick jag om och ökade progressivt fram mot mål. Med bara 100 m utförsbacke och målraka kvar gick jag upp på tårna och fick till en spurt med banrekordet som motståndare. Ewetz kom väl in 40 s efter eller så.

Start 15:00, färja bokad 16:00, så det var bara att doppa sig, torka, lämna nummerlapp, kolla lite målgångar, highfivea damvinnaren Lovisa Östberg, slänga in cykeln i bilen och racea iväg till färjan.

 

Jag efter målgång. Foto: Margareta Bernhardsson.
Jag efter målgång. Foto: Margareta Bernhardsson.

Det rafflande Ornö Triathlon 2016!

Världstävlingen Ornö Triathlon 2016 som var för två veckor sedan! En del kallar det MIF Triathlon. Hur gjorde jag för att lyfta förra årets besvikande fjärdeplats till seger med god marginal i år? Läs allt här.

Först loppets karaktär:

  • 250 m simning,
  • 8 km cykling på grusväg och asfalt och avslutningsvis
  • 3,2 km slingrig och kuperad stiglöpning.

Innan vi börjar ska jag säga att jag inte är triatlet. Föregående Ornö Triathlon var mitt första triathlon. Men med ett genomtänkt angreppssätt kan man åstadkomma mycket, oavsett träning. Hur mycket håller jag reda på i hakparenteserna. Så till den rafflande tävlingen! Är ni med, Andrzej och andra läsare?

Inför start. Foto: Margareta Bernhardsson.
Inför start. Athletes, get ready! Foto: Margareta Bernhardsson.

–>> THE RACE! <<–

Vid starten hade jag nu nummerlappen på från början, som alla andra. Förra året knöt jag på den efter simningen, vilket är tillåtet men inte smart [-15 s på sluttiden redan innan start!].

Simning: Bamm! Folk kastar sig i som galningar och jag lägger mig direkt bakom ett par fötter i ett tempo som jag kan hålla i 250 m utan att dö. Det kan dock inte fötterna, som dör efter halva. Men innan dess behöver jag knappt titta upp för navigering och draftar, vilket innebär lättare simning [-3 s]. Jag simmar sen själv ett tag men skymtar någon snett framför. Simmar upp bakom och hinner drafta lite. Ingen idé att pressa för att simma om när det är så lite kvar. Stiger upp hack i häl på han som vann förra året och tänker att jag är tvåa upp ur vattnet. Förra året var jag femma eller sexa upp ur vattnet.

T1: Kasta glajor, på med hjälm. Jag har vanliga Inov-8 TrailRoc terränglöpningsskor men nu med elastiska skosnören som inte knyts. Förr året tog det en evighet att knyta [-25 s]. Inga cykelskor för att loppet är för kort för ett till byte …och, öhm, för att jag inte har några cykelskor.

Cykling: Till att börja med: I år har jag lärt mig pumpa däck. Förra året hade jag 1/3 av rekommenderat däcktryck men nu är däcken pumpade med Christers rostiga kompressor! [-30 s]. Dessutom är jag inte ny på racercykel längre och kan hantera den och särskilt pedalkorgarna bättre. [-20 s]. Efter typ 20 m är jag om förra årets vinnare som pillar i skorna i SPD-pedalerna. Jag tänker: ska jag verkligen leda redan? Jag trodde det skulle ske på löpningen. Men allt är som det ska. Förra året tog jag inte i tillräckligt i simningen och cyklingen då jag var rädd att bränna mig och försökte få ut allt på löpningen. Men tänk såhär: om arbetstiden förra året var typ 35 min och jag springer milen på 39 min så ska ansträningen vara lite hårdare än milen hela tiden särskilt med tanke på växlingar, ofrivillig vila på cykel i svängar och för att t.ex. axlar bara används de första få minutrarna o.s.v. Denna gång disponerar jag ansträningen jämnare [-15 s]. Efter halva cyklingen kör en tempocykel om och ser fruktansvärt aerodynamisk ut. Strax efter kör en racer med tempoclipon om. Jag har en ”gravel racer” Specialized Diverge vilken ändå är helt okej för denna tävling, men jag har ju inte SPD-pedaler. Strax efter det kör jag om en snubbe som dyker upp framför från ingenstans. Stackaren måste ha simmat riktigt snabbt och sedan trampat som en galning på en inte jättesnabb mountainbike. Och här någonstans dog han. Jag inser nu att jag aldrig var först men nu är trea. Trampar på ovillig att ge upp, men ser ingen framför.

T2: Jag bara släpper cykeln till mottagaren, kastar hjälmen och springer. En hel del publik men nu har tunnelseende inträtt.

Löpning: Get ’em! Get ’em! Get ’em! Förra året tog jag fyra placeringar på löpningen och jag vet att jag är stark i terräng. Jag bara ska om. Det är så världsordningen är funtad. Springer något för snabbt första 400 m men faller sedan in i ett ansträngande men lämpligt max för 3,2 km terräng. Tycker mig se någon. Ser ingen. Ensam i skogen. Running like a madman. Ser fortfarande ingen. Jagar en illusion på blå spåret i skogen, i blå badbrallor. Sänker lite när det är 500 m kvar inte för att jag måste men för att jag är uppgiven. Jag har ju inte sprungit om någon och jag förstår inte varför. Antingen är de sjukt snabba eller så har jag sprungit fel. Det går inte ihop. Målet uppenbarar sig. Jag slappnar av. Det är ändå ingen framför. Alla som gjort sånt här vet att det gör ont att springa fort. Highfivar ett barn istället. Men vänta? Varför tittar alla på mig och varför står kranskullan där? Jag är först och antar att jag nog sprungit fel. Saktar in och går fram mot mål för att diskutera saken. Får krans. Tar av krans. Den är inte min. Får krans igen. Jaja. Genom mål och där står min support crew aka mamsen! Hon förklarar att jag passerade ettan och tvåan i växlingen till löpning — något jag aldrig märkte.

 

–>> AFT3RMATH <<–

Tid: 32:26 (35 min cirka förra året).

Uppskattar på en höft att jag var närmare två min före tvåan. Frågade om banrekord. Någon tyckte sig minnas att det är 31 min någonting. Kan inte vara lätt att komma ihåg allt. Tävlingen har nu körts i 31 år, vilket är imponerande.

Summa taktiska förbättringar: 1 min 48 s.

Bättre simteknik och kondition alltså: runt 40 s.

Gratispotential kvar:

  • effektiv målgång och ducka kransen: -11 s,
  • inte springa på saktasidan vid den där branten: -2 s och
  • inte deppa utan maxa, ingen highfive: -7 s,
  • simma längre innan försök till att gå på dålig botten: -2 s.

Antar vi banrekord på 31:30 så var jag 56 s ifrån. Drar man bort ovan gratispotential: 34 s.

34 s kan jag träna mig till till nästa år! Vore ju grymt att skriva in sig överst i hall of fame på vår egen ö! :)

Ett av årets mål var att vinna Ornö Triathlon och det är nu gjort. Glad för det. Samtidigt misstänker jag att ingen annan gjorde ett så fokuserat försök som jag. Men det ångrar de nog bittert! ;) Lite utvärdering, matte, conviction och strukurerat angrepssätt funkar, serru!

Underliga målgången på en underlig bild. Foto: Margareta Barnhardsson.
Underliga målgången på en underlig bild. Foto: Margareta Barnhardsson.

Inte trea på Nynäshamn triathlon

Alltså, *inte* trea även om jag och alla andra trodde det. Jag kollade nämligen just på Strava och där syns att jag cyklade ett varv mindre än man skulle. Jag kan inte påstå att jag var stensäker på vilket varv jag var på, men vid vad som jag tänkte skulle bli sista varvningen på cykeln körde jag förbi flaggmannen som vinkade in mig för växling. Då skrek folk efter mig så jag stannade och växlade snällt till löpning. Men det visade sig alltså nu att organisationen räknat fel på mina varv.

Mitt cykelvarv var cirka 10 min. Jag var fyra min före fyran in i mål. Sista varvningen blev ju helt ineffektiv eftersom att jag körde förbi mål. Låt oss säga att jag borde varit fem min efter den egentliga trean. Det är förstås svårt att veta hur loppet skulle utvecklat sig med ett varv till. Jag slog av lite på ansträngningen när jag sprungit om trean eftersom att jag insåg att det var för långt till tvåan och prioriterade en behaglig resa. Och så sprang jag iofs fel på första löpvarvet vilket kostade mig två min. Men å andra sidan förefaller det på Strava som att den egentliga trean Mattias Bolt gav sig ut några hundra meter på ett extra cykelvarv för att sedan komma på sig själv och vända för växling. Långt resonemang, men jag tycker att det summa summarum är klart att jag inte skulle blivit trea iaf. :)

I övrigt så måste jag bara säga att det var ett otroligt vackert lopp på (nära) olympisk distans med kuperad cykling längs havet i perfekt väder. Jag klagar heller inte på tävlingsledningen. Det är inte lätt att med så liten styrka få till ett perfekt lopp. Jag tycker att de ordnade en alldeles utomordentligt fin tävling! Dessutom hade de grymma sponsorer i form av bl.a. Nynäshamns Ångbryggeri. Nästa år lär ju bli helt kanonbra med ett större startfält också. Nästa år planerar jag att bli tre på riktigt — minst!

Här tar jag emot det tredjepris som jag inte alls var värd. ;)
Här tar jag emot det tredjepris som jag inte alls var värd. ;) Bild: Nicholas Nikander.
Andreas löpning på Nynäshamn triathlon.
Den obligatoriska nakenbilden. Foto: Nynäshamn triathlon.